Upp och hoppa-dagen

 

Enligt min kalender är dagens tema Upp och hoppa. Det är en förening Pep som ligger bakom. Om jag fattat rätt handlar det om att bryta det myckna stillasittandet som vi (jag) nog så ofta ägnar mig åt. Hoppa är inte min grej, alldeles för gammal. Men OK lite extra kan jag väl åstadkomma. Tja varför inte göra en hinderbana av den gamla vanliga rundan?

Första hindret är avdelaren på kyrkans parkering. Lite högre än jag först trodde, men jag svängde över ett ben i taget och hasade ner på andra sidan.

En snödriva! Wow här kan man pulsa. Det blev tre steg innan jag fick fast mark på andra sidan.

Algutsbodas jättehinder!

Tre höga kliv för att komma över betongblocken, under träribban och klättra genom metallbågen.

Tvärs över 25:an!! Här gäller tempo.

Över, under och mellan.
Ärligt talat, det var slitigt, jag är minsann inte så vig som jag tror ibland.

Ah!! Stenar på varandra. Upp på ena sidan och ner på andra sidan.

Jämfotahopp

Ett dike, där gick jag bredbent med en fot på vardera sida om mittfåran. 

Tänkte gå runt. Men det var så risigt på sidan så det blev både gå under och gå över .

Vad gör jag nu? En hink med is och vatten mitt på stigen,

Pynta med skogens resurser.

Balansgång ska väl inte vara så svårt. Men här var det halt, jag gick sidledes då fixade jag hela stocken.

Upp på varje sten och varje stubbe!!

Upp på tå och sedan ner på hela foten och knäna böj.

På den här stigen är det många stenar och rötter som sticker upp. Lite småhopp från sten till rot till......

Se där står en stav och väntar. Ta den, lyft över huvudet och ner igen. Repetera!!!!!

Dags att få snurra runt en stam.






Hoppsan! Mjuka tuvor så jag behövde hålla i mig, då lossnade en bit och föll till marken och jag satte mig i blåbärsriset.

Gissa vad jag gjorde här. Det tog en stund innan jag var klar.

Både sten och stubbe, men nej jag orkar inte gå dit.

Nu går jag hem och är glad att det dröjer ett år till nästa gång det är
UPP OCH HOPPA.

När man tar en snösväng.

 Jag tog en promenad till Tors hage svängde av mot 25:an och hem igen. Händelselöst eller inte??

Det var meningen vi skulle göra en liten resa idag, kära maken och jag. Men vädret var inte av det slag som tillåter det. Vi fick snällt stanna hemma. Ingen fara, vi har ju alltid något att sysselsätta oss med. Kära maken passade på att köra snöslunga medan jag tog itu med att förbereda gympan som börjar nästa vecka. Ett par nya övningar blir det.

Efter lunch råkade jag titta ut och såg att solen sken!!

Det såg ljuvligt ut. Det kunde jag ju inte motstå. På med täckkläder, tjocka vantar och rejäl mössa och ut. Det får bli en liten snösväng.
Lika bra att säga på en gång; det blåste kallt (och det har det ju gjort i flera dagar). Tänkte att det fick bli en kort snabb promenad så då spelar det ju ingen roll om vinden viner. 

Solen står ju inte så högt på himlen och det var en hel del moln som seglade fram. 

Vid stora eken såg det ut som om solen lagt sig till rätta i grenverket.

Skönt att gå och vägen var fint plogad. Ända ut till snökäpparna. Men oj, en bil som inte höll undan och jag tog ett steg närmre snövallen, men där började diket. Tur att jag i alla fall inte föll i.

Tja, så hände det, solen gick i moln för gott, vinden tilltog och det började snöa.

Men faktum var att jag inte hade lust att vända om ännu. Valde att svänga av från den plogade vägen och traska på i de uppkörda hjulspåren som slingrade sig in på min vanliga skogsväg. Vinden kändes nästan inte mellan träden. Däremot hörde jag domherrarnas vemodiga läte. En flock flög runt bland träden. Hela tiden på behörigt avstånd  från min kamera. 

Men väl hemma igen, när jag zoomade, kunde jag konstatera att tre stycken inte hann gömma sig helt för mig.

De uppkörda hjulspåren jag traskade i visade sig leda fram till en trave nyavverkad skog. Där blev jag stående en stund och granskade snittytorna. Ibland finns där de mest fantastiska figurer. 

Här tog hjulspåren slut. Det såg inte ut att vara så besvärligt att gå vidare. Jag fick liksom spåra. Hoppas någon kommer efter och går i mina fotspår. 

Det finns så mycket att titta på!

Snön har klätt skogen i vita sjalar.

En gren, helt utan barr ligger som ett konstverk över stigen. 

Former och kontraster.

Så plötsligt en färgklick, och i den hänger en frusen droppe.

En som inte blev översnöad. Funderar på om den är ensam eller själv.

Sista biten fick jag lov att puls mig fram genom snödrivor. Den upptrampade stigen är liksom en fåra och i den hade yrsnön lagt sig.

Till sist var det bara att ta sig genom plogvallen och upp på vägen igen. 

Hem och njuta lite till av det som är kvar av julstämningen.

I valet och kvalet

 




Valet är avklarat och nu återstår bara kvalet....Därmed sagt; ingen mer politik i detta inlägg (och förhoppningsvis inte heller i kommande inlägg)

Så här års är det som att stå i vid en vägg, bakom ligger sommaren och framom skymtar hösten. 
Här i Algutsboda har det påbörjats ett arbete med att byta ledningar. Så de gräver och gräver och gräver. Ett tag räknade jag till fem djupa gropar. Nu är det visst bara tre. 
Med fortfarande lite varm sol i ryggen ser jag hur humlor och bin också fortsätter sitt arbete. De grottar ner sig bland kronbladen för att hitta sitt. 
Grotta ner sig är ett uttryck som jag inte riktigt har anammat. Men nu när grävmaskiner och insekter tränger sig ner kan väl jag försöka mig på att grotta ner mig jag också. 

Mina tankar cirkulerar naturligt vis runt hösten. Säg höst och första tanken är den färgsprakande symfoni som spelas upp. Men där är vi inte ännu. Lite vissna löv ligger här och där. Bara en och annan gång lockar de ögat om vinden lagt dem i en fin komposition.

I dikeskanterna är det bara de små blåklockorna som ihärdigt blommar vidare.




Inte mycket att titta på när jag gör mina stegsamlarrundor.

Trodde jag, ja.

Eller rättare sagt, låt inte blicken bara svepa över den gråbruna helheten. "grotta ner" blicken till detaljerna.

Vita ulliga bollar finns hur många sorter som helst. Jag vet att åtskilliga av dem har jag bara gått förbi hela sommaren, när de blommade, utan att skänka en extra blick. (Gula och fula ogräs.)
Men nu kan jag inte låta bli att ge dem extra uppmärksamhet. En pensel med ett frö. (Det lärde vi oss redan i skolan, Men titta en gång till och se den fantastiska precisionen de har) 

Överallt visar växterna upp sina frön och var och en på sitt sätt. 
Behöver inte tänka länge eller dra långa associationstrådar för att tänka på hösten i nya banor.

Från och med nu är inte hösten slutet på den vackra blommande sommaren. Nej den är början på ännu en fantastisk blomning.

Dessutom är det ju nu när jag tittar på min vissnande trädgård och suckar över allt arbete med invintring som egentligen är den bästa!! Det är nu som alla idéer som liksom frön ska betraktas, stötas och blötas, bearbetas och få näring för att bli verklighet

Ett utropstecken framför fötterna! Tja, det var väl för att jag ska ta upp ett annat kval jag brottats med ett tag.

Det handlar om handväska. Jag har flera fina väskor, som jag flyttar innehållet mellan. En liten där allt inte får plats. En större som har säck-modell där jag aldrig hittar sakerna i, för de ligger alltid underst.  Till slut hamnade jag i en väskaffär och var övertygad om att hitta en lagom stor lagom hård och lagom dyr väska som skulle bli perfekt. Helt övertygad var jag inte men jag gjorde mitt val. Allt har plats, det är lätt att hitta i den och priset var helt ok. MEN....

Är jag tant nu???

Under tiden jag funderar har vi haft källarstädning. Blad "skräpet" kära maken rensade ut fanns en skiva som han har haft när han använt bandslipen, Wow, den gillar jag! Så nu är jag i valet och kvalet om och hur jag ska ta mig an den.

Ta det lugnt

Sommaren fortskrider. Fantastiskt att få ha den kvar ännu ett tag. Varmt är det, men skugga har vi, och dessutom en fin plats där det nästan alltid fläktar. Men vi längtar efter regn. Synd bara att när våra väderappar lovar regn om några dagar så ändrar de sig till fortsatt solsken. Även om det finns gröna fläckar i gräsmattan så är ändå det mesta rysligt torrt. Kanske snart!??

Just nu har vi det lite annorlunda här hos oss. Kära maken har ett odiagnostiserat axelproblem och jag ett läkande ryggskott. Vi ska alltså ta det lugnt. Och det är ju det vi gör hela tiden. Bara det att vi inte kan göra det på det sätt vi brukar. Använda dagen till sysslor vi tycker om att utföra i syfte att få det som vi vill ha det runt oss. När sedan kvällen kommer slå oss ner och se oss omkring.

Just nu går det alltså inte att ta det lugnt med spaden i hand eller häcksaxen i högsta hugg. Meditativt krypa i rabatterna är heller inte att tänka på. Lika lite som att klättra runt på stege och utföra underhåll och bättringsarbete. 

Då återstår inte så mycket annat att göra. Den njutbara kvällsrundan med besök på alla viloplatser klarar vi av på förmiddagen. 
Fram på dagen känner vi oss otåliga som sprickfärdiga frökapslar. Ser oss längtansfullt om efter något vi kan göra.

Tur att snilleblixtar tydligen kan dyka upp oftare här än blixtar som följer med åskväder. 

Halva augusti har ju gått, då borde det finnas björnbär i snåren. Vi har ett favoritställe i sydöstra Blekinge. Dit skulle vi åka. Klädda för att klara snårens taggar gav vi oss (taggade) iväg. 
Efter ett par mils körning slog det mig!!! Jag hade glömt ta med något att plocka i. Vid lite eftertanke kom jag på att vi kör ju i alla fall förbi en liten butik på vägen. Där blev det uppehåll medan jag sprang in och letade upp något att lägga björnbären i om det nu skulle finnas några.
Väl framme är det första jag ser att hela "björnbärshagen" är full av kor. Trevliga djur men jag vet att de är nyfikna och gärna kommer fram. Känns inte tilltalande att ha en ko fnysande i nacken och taggiga snår framför mig. 

Men OK lite får man väl tåla. (Nu kunde jag ju hålla mig nära kära maken som har lite bättre hand med kossor än vad jag har.)

Ja just det, i affären hittade jag inget annat än plastpåsar att plocka i. Det gick ju det också. 

Nästan ett kilo visade det sig när jag kom hem och vägde skörden. Vi har all anledning att åka tillbaka och plocka mer. Då förhoppningsvis med riktiga hinkar att läggs bären i och kossor i en annan hage.

För att spara på våra njutbara platser hemma i trädgården (de ska ju avnjutas i morgon också) Tog vi vägen om Torhamn hem. Där blev det ett besök på Café Måsen och en riktigt god kaka till kaffet.

Med kaka, kaffe, kära maken och en solig havsutsikt blev de en fin stund.

Väl hemma åt vi var sin portion björnbär med kardemumma och mjölk. 
Ja, vi mår riktigt bra och kommer nog på något sätt att ta det lugnt på det här annorlunda sättet i morgon också.